Konsten, att använda den

Att integrera konstverk i miljön är något självklart. Tvärtom, att miljön integreras i konstverket, kanske inte lika självklart.
Det är angeläget att nya flexibla lösningar och öppna sinnen utvecklar idéer för att använda konst i offentliga miljöer, men kanske med ett slitet uttryck i minnet, att alla sätt är bra utom de dåliga.

Jag går in genom dörrarna till Centralhuset vid järnvägsstationen i Ånge, ingången från spårsidan. Den något mörka gången leder fram till en ljusare plats i byggnaden. Där i Ljusgården tar Mats Caldeborgs verk ”Ekot av ett landskap” mig raka vägen till den natur han gestaltar.
Det uppstår en magisk känsla av att efter en färd genom mörk skog plötsligt stå i en månbelyst glänta, silverglitter och speglingar av skog och berg i tjärnens svarta vatten. Stillhet och närhet till ett universum vi är del av är helt uppenbar. Jag kan ana helheten.

Ett enda träd utan slut har direktkontakt med månen. Meddelanden hänger i luften svävande fria att uppfatta. Mats Caldeborgs verk består av tre delar som också ska bilda en helhet; Vattenskulptur, Månstång och Luftskrift. Söker efter Vattenskulptur, men kan inte tolka in det i det jag ser. Här är helheten inte uppenbar. Månstång och Luftskrift finns där, men hur jag än försöker finns inget som kan påminna om en vattenskulptur. Vad är det jag inte kan se, varför ser jag det inte? Börjar fundera på om det alls finns. Kan det vara så enkelt att den delen av verket inte placerades ut, eller har tagits bort av någon anledning. Jag dröjer kvar i Ljusgården och tittar runt i ett sista försök.

Då förstår jag. Det är tidens gång. Bebyggelsen kryper närmare, tar fäste som mossa på sten, skog fälls för att ge plats för nybygge. I tjärnens svarta vatten samlas allsköns bråte som vid en uppdämd bäverdamm. Inte bara tidens gång utan också klimatets förändring blir tydlig. Nu får inte bara vass och lövsly fäste i det stilla vattnet utan också palmer. Borta är skogen, och inte heller berget, som stenen symboliserar, kan längre ”överallt spegla sig i otaliga vatten” *. Möjligtvis i det fönster på den vägg som nu omger stenen. Över berget faller information som löv om hösten och har snart bäddat in allt i glömska. Ekot av ett landskap tystnar.

När utrymmet i det offentliga rummet krymper, vem ska då flytta på sig? Vad för eko ska låtas höras?

*ur Mats Caldeborgs text till verket ”Ekot av ett landskap”.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2011-10-03